Det finns en stor klyfta mellan 1,5-gradersmålet och hur framtiden sannolikt kommer att se ut. I rapporten ”Pathway to Net Zero Emissions” visar DNV hur vi kan komma på rätt spår. Det är ännu inte för sent att nå målen, men kraftiga åtgärder behöver vidtas omedelbart.
- DNVs nya rapport ”Pathway to Net Zero Emissions” innehåller en genomförbar plan för hur den globala uppvärmningen skulle kunna begränsas till 1,5 grader.
- Nordamerika och Europa behöver bli koldioxidneutrala 2042, och Kina måste minska sina utsläpp med 98 procent senast 2050.
- Koldioxidinfångning behöver bli en väsentlig del av energisystemet senast 2050.
- Målet att halvera utsläppen senast 2030 går inte att nå. Omfattande och tidiga åtgärder är nödvändiga för att världen ska ha en chans att nå 1,5-gradersmålet 2050.
1,5-gradersmålet kommer att vara en central fråga under COP 26 i Glasgow. DNVs analys, ”Pathway to Net Zero Emissions” slår fast att målet kan nås, men att detta förutsätter att omfattande åtgärder vidtas inom alla sektorer. Världens industriländer måste bli koldioxidneutrala senast 2042 och därefter måste koldioxidutsläppen bli negativa. Även utvecklingsländerna kommer att kunna minska sina utsläpp, men först ett decennium eller två senare. Afrika och Indien förväntas inte kunna minska sina utsläpp med mer än 23 respektive 64 procent fram till 2050.
”Det räcker inte med nollutsläpp. Trots satsningar på förnybara energikällor och andra åtgärder kommer många utvecklingsländer och sektorer med höga utsläppsnivåer inte vara utsläppsfria år 2050. Nollutsläpp är dock avgörande om vi ska klara av att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Industriländer, företag som redan har låga utsläpp och sektorer som enkelt kan elektrifieras måste därför gå ett steg längre och uppnå negativa utsläpp senast 2050”, säger Remi Eriksen, DNVs koncernchef.
Nollutsläppsmålen kan nås med de tekniska lösningar som finns redan i dag, men dessa behöver skalas upp betydligt. Det är de politiska besluten som kommer att avgöra om vi kan förverkliga målen om en grön framtid. Det innebär att världens regeringar måste se till att det finns tillräckliga incitament, stödsystem, avgifter, förbud och andra regleringsåtgärder på plats som främjar nollutsläppssamhället.
Förutsättningarna att kunna minska utsläppen skiljer sig också åt mellan olika sektorer. Vissa sektorer, som sjöfart, luftfart och tung industri kan bli betydligt grönare, men de kan inte minska sina utsläpp med mer än 94 respektive 68 och 89 procent. Det innebär att andra sektorer måste kompensera för dessa utsläpp.
Energidistributionen i ett nollutsläppssamhälle skiljer sig radikalt från hur den fungerar i dag. Elkraft kommer att täcka mer än hälften (51 procent) av energibehovet, varav 86 procent kommer att vara vind- och solkraft. Vätgas, som är avgörande för att minska utsläppen i sektorer som svårligen kan elektrifieras, kommer att stå för 13 procent av energin. Fossila bränslen kommer att användas i länder och branscher där koldioxidutsläppen inte kan elimineras helt innan år 2050 och kommer att stå för 21 procent av energiförbrukningen (8 procent olja, 10 procent naturgas och 3 procent kol). Tekniska lösningar för infångning och avlägsnande av koldioxid kommer att vara helt nödvändiga för att kompensera för dessa 20 procent. Kärnkraft kommer inte att spela någon betydande roll eftersom den är för dyr jämfört med förnybar energi.
”Det är tid som är bristvaran, inte tillgången på kapital. Även om mycket stora investeringar krävs, särskilt på kort sikt, uppgår extrakostnaden för att nå målet 1,5 °C till knappa 1 procent av världens BNP de kommande 30 åren. Jag vill därför uppmana världens ledare att vidta nödvändiga åtgärder i Glasgow”, säger Remi Eriksen.